cornelia ♡ cheer

Jag har alltid tänkt att det är jag som har dåligt tålamod. Jag vill gärna inte vänta, utan göra saker så snabbt det går. Men allvarligt talat, vad finns det för ANLEDNING att vänta med att göra saker? Folk som bara ”Du har hela livet på dig, det där kan du göra sen” vänta lite nu, ursäkta mig men vadå sen? När fan är det? Det här med att vänta har aldrig varit min grej. Jag förstår inte vad väntan är till för. Ärligt talat, VARFÖR ska man gå runt och plåga sig själv och VÄNTA på någonting? Varför inte lika gärna göra det direkt. Livet är till för att LEVAS. HÄR OCH NU. Jag vill inte leva sen. Jag vill leva NU. Precis just nu och alla andra dagar också.

Människor väntar med att göra saker i livet. Satsa på sin karriär, flytta ihop, skaffa barn, resa iväg, upptäcka världen eller vafan som helst. Tror folk på riktigt att dem har hur långt tid som helst på sig eller? ”Men det är inte rätt läge nu” NÄHÄ, ursäkta, men när FAN är det rätt läge? Allvarligt talat. Det kommer aldrig någonsin vara rätt läge för något. Det är bara och göra. Livet är inte lätt, snarare halvsvårt eller hur jävla svårt som helst. Lika bra att vara beredd från början. Det är så det är. Kom över rädslan.

Om du bara skjuter upp saker kommer du vakna upp en dag och inse att det är för sent att göra allt du tänkte. För den dagen kommer, jag lovar. Fortare än du tror. Jag förstår verkligen inte meningen med att plågas igenom livet för att vänta på något som man kanske inte ens vet kommer att inträffa. Känslan att vänta är det absolut värsta som finns. OCH det finns ingen som helst mening med den. Du lever bara livet halvt om du inte lever på det sätt du vill. ”Men det är så livet är” Nej helvete heller att det måste vara så. Det gäller bara att prioritera det som är viktigt i livet. Det handlar om vad du är beredd att offra för att leva ett bättre liv. Det gäller att ställa sig frågan, vad är viktigt i ditt liv? Sen finns det ju en risk att de viktiga sakerna i ditt liv krockar med varandra och det är då det blir problem. Då gäller det att verkligen tänka efter eller om man nu väljer att kompromissa, men den absolut viktigaste frågan är ändå: Är du beredd att leva halvdant och kanske plågas igenom livet för något av ren princip eller är du beredd att ge upp något för att leva ett bra liv som du trivs med?

Vad som är viktigt i ens liv kan variera eftersom det är beroende av hur ens livssituation ser ut precis exakt nu. Något som jag tycker var viktigt för ett år sen eller så nyss som för två månader sen, är inte nödvändigtvis lika viktigt för mig nu i skrivande stund. Det varierar och det handlar om att göra det bästa av livet just nu. Det du MÅR bäst av. Jag själv anser inte att det är värt att må dåligt för att uppfylla en dröm eller ett mål av just den principiella anledningen att det är en dröm. Jag hinner liksom inte ens njuta av att jag faktiskt gör det för jag är fullt upptagen med att längta och vänta efter något helt annat. DET ÄR JU DET SOM ÄR VIKTIGT. Det som man ständigt går och tänker på. Det som är lika viktigt för en som att andas. Om man inte lever här och nu, om man ändå bara tänker plåga sig igenom livet och stänga av sina känslor så kan man ju lika gärna vara död. Meningen med livet försvinner i samma stund som drömmarna och känslorna kvävs.

Anledningen till att jag aldrig har lärt mig stänga av känslor är för att jag inte förstår meningen med det. Jag vill inte lära mig det. DET ÄR INGET LIV JAG VILL LEVA. Jag vill prata om känslor, jag vill följa dem, jag vill må bra. Jag vill vara nöjd med livet. Och det där med att man aldrig blir nöjd, bullshit. Det handlar bara om att lära sig reflektera över sitt eget liv och ha perspektiv. Att jämföra med hur sitt liv såg ut förut med hur det ser ut nu och reflektera över om det blivit bättre eller sämre? Jag vet att jag kommer bli nöjd. När jag lever så som jag vill leva så kommer jag tänka tillbaka på när jag inte trivdes med livet och inse hur jävla fucking nöjd jag är. Det är viktigt att inte bli blind för sitt eget liv och bara leva på utan att ifrågasätta varför man har valt att leva som man gör. Livet ska inte bara vara bra bara ibland. Självklart är det viktigt med kontraster och motsatsförhållanden så som lycka-sorg, hungrig-mätt, roligt-tråkigt osv, men inte på ett sätt att man plågas igenom vardagen för att sedan eventuellt uppleva några få bra dagar. I grund och botten är det faktiskt viktigt att vara tillfreds med livet, känna att man mår bra och trivs i sin livssituation. Självklart kommer inte livet vara på topp hela tiden. Motgångar är bra. De behövs för att vi ska kunna uppskatta de bra stunderna, men det är inte samma sak som att vara olycklig.