cornelia ♡ cheer

Ibland tänker jag tillbaka. Längtar till speciella stunder som varit. Önskar att jag fick en möjlighet att återuppleva dem. Filmen "About time" handlar om just detta. Huvudpersonen kan resa bakåt i tiden, alltså uppleva alla dagar en gång till. Detta får honom att uppskatta alla dagar bättre, då han tillslut väljer att sluta resa i tiden och bara leva dagarna en gång som alla andra. 

 

Om jag hade vetat hur lätt man kunde förlora saker. Om jag hade tänkt på att jag bara skulle få uppleva allt en gång, så hade jag förhoppningsvis njutit mer av stunden. Tagit till mig alla intryck och sparat ner det i minnet. Uppskattat att jag fått vara med om det. Studerat ögonblicket en extra gång och engagerat mig mer. Maxat min delaktighet. 

 

Som jag nämnde så finns det många stunder i livet som jag saknar. En sak är min och min systers underbara relation och våra otroligt speciella och fantasifyllda lekar tillsammans. Jag saknar kompisar som stått mig nära och haft en stor inverkan på mitt liv, men som av olika anledningar försvunnit. Jag saknar alla tillfällen jag haft med dessa personer. Kompisar jag känt hela livet, mina bästa kompisar på lågstadiet och högstadiet. Vi hade våra speciella lekar och jag minns många roliga stunder, men inte i detalj. Minnena finns, men ganska otydlit. Jag minns känslorna. Jag saknar även de vänner som jag haft på senare tid i livet, men som jag förlorat eller bara tappat kontakten med utan att det var meningen. 

 

Det är läskigt hur fort ens liv kan förändras. För ett år sedan såg mitt liv inte det minsta ut som det gör idag. Jag bodde på samma ställe, gick i samma skola, men allt det där andra, runt omkring var helt annorlunda. Hela min livssituation är förändrad utan att det känns som jag har påverkat det. Om jag tänker tillbaks ett halvår bara så såg mitt liv också helt annorlunda. Hur kommer det sig i egentligen?

Och det är inte förrän man tänker tillbaka som man inser att det verkligen har förändrats och man ser vad det är man förlorat. Det där som man tappade någonstans på vägen medan man var upptagen med livet.

 

Jag har inget emot förändringar. Jag tycker faktiskt om det. Jag vill inte leva på samma sätt för länge. Jag tröttnar lätt på vanor. Det som är läskig med detta är dock att jag inte har någon kontroll över det som förändras. Det bara sker. Jag kan inte välja vad jag vill ha kvar i livet och vad jag kan tänka mig lämna bort. Detta sker automatiskt medan jag är lever mitt stressiga och upptagna liv. 

 

Jag tycker mer om att tänka framåt, för där har jag mer kontroll. Jag kan inte påverka det som hänt och jag kan inte uppleva det igen, därför tycker jag inte om att tänka på det som varit. Då saknar jag det bara.