cornelia ♡ cheer

Här kommer min förlossningsberättelse, med vetskap om att den är väldigt rörig. Jag hade ingen tidsuppfattning under förlossningen och i slutet var jag knappt vid medvetande pga ingen sömn eller mat på cirka ett dygn.

Den 11 november runt klockan 19.00 började jag få lite känningar. Det var dock väldigt oregelbundet och kändes inte direkt som värkar. Slemproppen hade troligtvis börjat släppa i omgångar under dagen, vilket gjorde att jag anade att något var på g. Senare på kvällen började värkarna bli lite mer tydliga. Vi gick och la oss runt 22.00 och jag ligger och trycker i Daniels hand varje gång jag får en värk. Daniel börjar klocka värkarna. Jag tycker inte att de känns så starka och jag gissar på att de endast är cirka 30 sek långa. Tillslut säger han att de kommer med cirka 3 min mellanrum och håller i sig cirka 60-90 sekunder. Jag har dock svårt att tro det då det inte känns som det stämmer. Daniel ringer förlossningen och de säger att vi kan komma in. Vi tar en taxi och är framme på förlossningen cirka 02.30.

Vi får ett rum och CTG kopplas på i cirka 30 min. Allt ser bra ut. Barnmorskan kommer in för att kolla hur öppen jag är, vilket hon säger är 2,5-3cm. Det innebär att förlossningen är på gång och vi kommer få stanna. Hon föreslår att jag ska ta ett bad vilket jag gör. Jag sitter i badet och tar värkarna, vilket går väldigt bra. Daniel vill också bada ;). Jag hoppas att badet ska göra att jag öppnar mig snabbare. Daniel försöker få mig att äta lite choklad eftersom jag inte ätit sedan lunchen dagen innan. Jag sitter i badet i cirka en timme och vi går sedan tillbaka till rummet. Får förslaget att sitta i en av fåtöljerna för att ta värkarna, provar det men tycker inte om det. Försöker gå lite med gåstol varvat med att sitta eller ligga på sängen. Daniel fortsätter tjata om att jag ska äta men jag vägrar eftersom jag mår illa.

CTG kopplas på igen. Ett personalbyte görs och den nya barnmorskan kommer in för att känna hur öppen jag är. Klockan är cirka 8.00 på morgonen. Hon säger då att det verkar ha gått tillbaka då hon endast tycker att jag är öppen cirka 1 cm. Detta ger ett riktigt bakslag och jag tappar motivationen helt… värkarna känns mycket värre nu men jag har inte öppnat mig något alls, utan istället gått tillbaka. Daniel försöker fortfarande få i mig mat, men jag kan verkligen inte äta. Jag försöker istället få mig festis mellan varje värk. Han håller mig i handen under värkarna och finns där hela tiden.

De föreslår att de ska ta hål på hinnorna för att få förlossningen att få framåt. Vi tvekar först och föreslår att jag ska äta frukost först med tanke på att det kommer innebära kraftigare värkar och jag har ingen energi i kroppen. Vid 9-tiden kommer de in med en macka som jag successivt försöker få mig men det går dåligt. Vi inser att enda sättet för att få det att gå framåt är att ta hål på hinnorna så att vattnet går. Alternativet är att vi får åka hem igen och vänta ut det. Daniel frågar personalen om jag verkligen är i skick för att klara av att föda då jag redan här är helt borta och orkeslös. Barnmorskan svara att det inte är några problem, att kroppen klarar det.

Så vi bestämmer att vi ska ta hål på hinnorna, vilket dem gör. Lite vatten rinner ut. Samtidigt placeras en elektrod på bebisens huvud för att hålla koll på hjärtljuden. De är en aning snabba och bebisen har även bajsat i fostervattnet vilket tyder på en stressad bebis. Jag tycker det är jobbigt att behöva ligga ner under värkarna och vid varje värk känns det som att det kommer ut en flod med vatten. Jag minns att jag frågade flera gånger om inte vattnet kunde ta slut därinne för det kändes verkligen som det kom ut flera liter. Jag ber att få prova lustgas men de tycker jag ska vänta med det tills värkarna är värre.

När de sedan känner hur öppen jag är igen så har det inte alls gått så mycket framåt som de hade hoppats. Jag är endast öppen cirka 2,5 cm, men jag har verkligen jätteont nu. Jag tjatar om att jag vill prova någon annan bedövning, jag har endast använt vetekudde hittills. Jag föreslår akupunktur eller TENS, och de säger att de ska hämta någon som kan sätta akupunktur. (TENS verkar de inte ha tillgång till). Det dröjer dock ett långt tag innan jag får akupunkturen och jag tycker inte att det hjälper något alls, men jag hoppas det kan få mig att slappna av lite mer så att förlossningen ska gå framåt.

De föreslår nu att jag ska få värkstimulerande dropp för att jag ska öppna mig fullt. Detta skrämmer mig eftersom jag tycker att jag har tillräckligt ont nu och bara tanken på att de ska bli ännu värre är hemsk. Jag börjar överväga smärtlindring. Eftersom vi inte har några andra alternativ och jag har slutat bry mig så är det detta som görs. Under tiden försöker Daniel fortfarande få i mig vätska men jag har nu börjat spy upp den vätskan jag har i kroppen. Jag får därför även koksaltlösningsdropp pga att jag inte har någon vätska eller energi kvar i kroppen.

Det värkstimulerande droppet börjar med ca 20 ml, vilket tydligen i slutet hade ökats ända till 120 ml, något som jag som tur var inte var medveten om då. Nu är värkarna riktigt hemska och jag är nära på att skrika efter epidural men kommer på mig själv med att jag först ska prova lustgas. Nästa gång personalen kommer in ber jag att de ska visa hur den funkar. Jag provar sedan lustgas men kan inte bestämma mig för om jag tycker den hjälper eller inte, kanske pga att värkarna hela tiden blir starkare. Jag blir mer beroende av lustgasen ju starkare värkarna blir. Då och då blir jag illamående och måste spy men det kommer knappt upp något. Jag ligger sedan i sängen i något som känns som en evighet och försöker ta mig igenom alla värkar med lustgasen och värmekudde på magen och vid varje värk fortsätter det att komma ut vatten. Daniel finns hela tiden bredvid, påminner mig om att andas och andas med mig, men det är omöjligt att andas nu, det gör för ont. Jag skriker och gnyr i lustgasmasken och kan inte ha den för länge för då blir jag alldeles yr och spyr.

Jag har sedan på ganska kort tid öppnat mig till 7 (!!!) cm. Hör Daniel säga ”Hör du, du är öppen 7 cm” och jag får äntligen tillbaka lite motivation eftersom jag vet att det snart är över. Ganska snart efter detta börjar jag känna krystvärkar. Vid varje värk vill jag nu trycka på och det är omöjligt att inte göra det. Jag säger ”Jag känner krystvärkar nu” och barnmorskan ser att jag vill trycka på.

Jag har sedan inget minne av hur lång tid det är emellan att jag är öppen 7 cm tills det att jag får börja krysta men helt plötsligt hör jag någon säga att jag får trycka på. Krystvärkarna var otroligt läskiga när de väl kom men jag upplevde det ändå som skönare att få börja hjälpa till och på så sätt hantera värkarna. Så tillsammans med Daniels peppande och hejande så krystar jag och för varje krystvärk kommer huvudet lite längre ner. Jag minns att jag undrade hur många krystningar det skulle ta innan huvudet var ute för det kändes som en evighet, som att det inte hände något trots att jag tryckte på som bara den. Såhär i efterhand är jag glad att det tog ett tag eftersom det minskar risken för att spricka. Barnmorskan höll hela tiden emot med en varm våt handduk. Daniel guidar mig och motiverar mig att ta i vid varje värk.

Jag hör sedan någon säga ”En värk kvar och sen är ni föräldrar” och då dröjer det jättelänge innan värken kommer, jag försöker automatiskt att trycka på ändå men det går inte. Barnmorskorna försöker tvinga fram en sista värk och tillslut helt plötsligt är hon ute. Jag börjar direkt gråta och skratta och känslorna bara väller över mig. Hon är ute. Jag klarade det. Jag får upp henne på bröstet direkt och det är det mest fantastiska ögonblick jag någonsin varit med om.

Daniel klipper navelsträngen och moderkakan kommer tillslut ut efter att barnmorskan tryckt lite på magen och jag hostar till. Det kändes inte ens. Jag behövde heller inte sy någonting eftersom jag endast fick två lindriga bristningar som skulle läka av sig själv.