”Jag vill vara överallt på samma gång”-syndromet
När jag var yngre minns jag att jag hade svårt att välja vad jag skulle göra. Jag minns att jag ofta drabbades av beslutsångest och hade svårt för att prioritera. Jag hade inte ett intresse, utan det mesta intresserade mig och jag ville göra allt. Detta är något som följt med mig hela livet. Jag nöjer mig inte med att lägga fullt fokus på en sak utan vill gärna vara delaktig i så mycket som möjligt. Kanske handlar det om att jag vill göra avtryck på flera ställen.
Jag funderar ofta på vad det finns för mening med att göra vissa saker. Varför jag tar på mig så många saker att göra, så mycket ansvar? Dels kan det vara så att jag är en person som inte bara vill vara bra på en sak, utan jag har alltid velat vara bra på allt, vilket jag vet är en omöjlighet, så idag i vuxen ålder skulle jag istället uttrycka mig genom att säga att jag vill vara bra på mycket och med det menar jag nog ”mesta möjliga”. En annan viktig sak för mig är att göra skillnad, vara en del av något och påverka, vara en förebild. Jag vill gärna att människor ser upp till mig. Att bara vara en i mängden har aldrig varit min grej.
Detta har resulterat i att jag har tendens att alltid ha för mycket att göra, samtidigt som jag vill ha mer tid. Jag vill göra allt jag redan är involverad i och lite mer, men jag önskar samtidigt att jag var ledig så mycket som möjligt och bara kunde ”va”, utan något att tänka på. Ibland önskar jag att jag var en sån person som nöjer sig, som inte gör mer en nödvändigt och oftast tar det lugnt, men samtidigt vill jag ju vara extraordinär, jag vill vara en person som får folk att bli imponerade, något utöver det vanliga, men varför? Vad är det som gör att jag tycker det är så viktigt? Kanske är det dumt att grotta ner sig i dessa tankar, men jag tänker på det ofta ändå.
Jag vill ha mer tid. Dygnet har för få timmar för att jag någonsin ska kunna hinna göra allt jag vill och samtidigt må bra. Och även fast jag är medveten om att det är fysiskt omöjligt att göra hur mycket som helst på en och samma gång så har jag den där sjuka tron om att JAG ska klara av det, för jag vill vara unik. Jag vill vara DEN personen som klarar det fysiskt omöjliga. Och av någon dum anledning så blir jag besviken om jag inte lyckas.
Jag har idag vid 19-års ålder drivit en egen Cheerleadingförening där jag varit ordförande och huvudtränare för fyra grupper. Jag har skött ekonomi, administration, bidragsansökningar, material och marknadsföring. Jag har i samband med detta gått flertalet utbildningar i föreningsverksamhet, ledarkunskap och som tränare. Jag har haft fyra jobb, drivit företag i webbdesign och tagit studenten. Jag har även varit engagerad i min skolas elevkår och i ett ungdomsråd, där jag åkt på flertalet inspirationshelger. I yngre åldrar har jag även gått skrivarkurser och musikalkurser, samt gått modell för Indiska. Men den finaste meriten av alla är att jag på Skövde Idrottsgala 2014 blev utsedd till Årets Unga Ledare 2014.
Trots allt detta så anser JAG själv att jag inte gjort alls mycket i mitt liv. Jag önskar att jag hunnit med mycket mer. Exempel på saker jag vill göra just nu är bland annat träna mer cheerleading och gymnastik än jag redan gör, coacha mer i cheerleading, engagera mig i någon mer styrelse, volontärarbeta för ung cancer, volontärarbeta på kvinnojouren, hjälpa människor med ätstörningar, engagera mig politiskt, utbilda mig, dansa balett, utöka mitt modellportfolio, fotografera mera, resa otroligt mycket mer, ta körkort, starta företag och utöver allt detta som i sig inte genererar några direkta pengar så vill jag självklart jobba med något så jag tjänar pengar. När man listar allt såhär så ser man tydligt att det ÄR fysiskt omöjligt att kunna göra allt detta, men när det gäller tid så har jag en skev verklighetsuppfattning vilket gör att jag tror att jag borde kunna klara av det. Eller snarare, jag vill tro det.
Detta är långt ifrån allt jag vill göra. I skrivande stund så önskar jag bland annat att jag hade mer tid till att umgås med mina vänner och familj, diskutera och prata eller bara njuta och göra normala vardagliga saker. Jag har alldeles för många vänner på alldeles för många olika platser för att jag någonsin ska hinna umgås med alla så mycket som jag önskar, vilket gör mig frustrerad för jag tänker ständigt på saker jag vill göra eller tillfällen som redan varit och som jag längtar tillbaka till. Jag har så otroligt många fantastiska och underbara minnen som jag mer än gärna skulle återuppleva en gång till.